Min härliga klass. Från vänster bakifrån: “Uchira, Dan, Jen (Thailändare), Elie (Fransmannen), Kalle (Fellow Svensk), Gen-Ken (Kines), Luca (Italiano), Lin (Taiwanes), Yunjin (Korean), Chu (Kines), Chin (Taiwanes), Che (Korean), Patrick (Italiano), Robin (Självaste herren själv.)
Koreanen Lee Mijii var så snäll och fotade.
Dåså! som Lt. Bergman skulle ha sagt, är det dags för vecko-update! Jag hinner inte göra några vettiga och intressanta blogginlägg under veckodagarna har jag märkt, för mycket skola och läxor och för lite tid. Så från och med nu tänkte jag försöka göra lite mastigare inlägg varje helg istället.
Veckans updrag har varit att dokumentera och fixa fram “svar” över saker som ni undrade över (som jag bad er skriva om i mitt förra inlägg)
Såhär ser den ut med locket nedfällt! Telefonen är av modellen 812SH ifrån Softbank. Softbank är riktigt najs faktiskt, fick en skithäfftig ansiktsmask av dem föreställande deras maskot hund. Blir ett projekt i helgen att få ihop den! Softbank kör förövrigt stenhårt på reklam med Cameron Diaz och Tom Cruise just nu.
Adressen till denna gyllene skönhet är Ottoson.Robin@softbank.ne.jp hit kan ni maila när som helst, direkt till mobilen! Awsome! Adressen finns även på “starsidan” under “om mig”.
Tydligen så har mina filmer gått hem hos en del, det är skoj! så självklart blir det då mer film! och för att slå två flugor i en smäll så passade jag på att visa hur kyoto ser ut på en helt vanlig dag, på en helt vanlig gata genom en video. Nämligen en video där jag helt enkelt går från min charmigt blåa plåtdörr till min lektionssal uppe på fjärde våningen på “京都文化日本語学校”.Skrivet på Hiragana “きょうとぶんかにほんごがっこう”. Eller på Romaji så att min mamma kan försöka utala dessa Japanska ord där hemma i Sverige och låta så roligt som hon alltid gör när hon försöker. “Kyoto bunka nihongo gakkou”.
Filmen dyker snart upp på filmavdelningen.
Jag spelade även in en liten filmsnutt av kvalitéts video när jag sitter på universitetets (som skolan ingår i) café. Det har blivit en stor del av vardagen att efter skolan gå och äta i universitetets rymdskeppsliknande matsal och därefter bege sig ner till ovannämnda café för att avnjuta en glass och ett par timmars härligt studerande. Även denna film finns snart på filmavdelningen.
När vi ändå är inne på studerandet så kan jag passa på att berätta lite om klassen och mina lärare också. Klassen är full av trevliga och roliga personer! Jag bjöd på godis och tog foton med klassen och efter det så var det som om en “Vi känner fortfarande inte varanda och vi alla är lite blyga” spärren försvann ungefär 2.5 sekunder efter det. Det blev MSN byte hit och dit och alla började samtala på dagisnivåjapanska. My work is done!
Även de tre muskutörerna från Europa, Elie, Kalle och jag själv har blivit ärade att få våra avbildningar på tavlan, Yuri facinationen verkar vara minst lika etablerad i Korea som hos vissa i Sverige och England. Nämner inga namn :)
På Måndagar och Onsdagar har vi den kvinnliga lärarinnan Gouta-sensei, hon kompleterar Nagashimga-sensei väldigt bra med att ha en lite lugnare och mindre svettig aproach på utlärandet. Tyvärr har jag ännu inget fint porträtt på Gouta-sensei.
Till skolan händer det ju även ibland att man tar cykeln, och just denna ting ville folk ha bilder på så javisst! Det är en av modell “störst” som jag vänligt blev visad direkt när jag klev in i affären och pekade på en cykel som kanske inte riktigt var min storlek (Men hey! det var “Extra special price” på den!)
Alla cyklar här är förresten damcyklar med cykelkorg. Väldigt bra tycker jag! Korgen är superbra att lägga saker i, som man rätt ofta behöver göra. Samt ramen = mindre ont i nedre regionerna vid eventuellt snesteg på pedalen eller krock med liten Japan.
Angående cyklar och Japaner så kan jag hitills bara intyga om att det är en otroligt skön säker stämmning som osar i luften. Jag har många gånger virrig som jag är både glömt att låsa cykeln (nycklarna kvar i låset) samt glömt kvar min väska i cykelkorgen.
Här har vi själva Louis när han insåg att hans cykel faktiskt var borta. “Aaaw... fuck dude... Haha... It´s actually gone.”
Nämde jag att han även hade sin lägenhetsnyckel i knippan på cykeln? Det hade han iaf :) Så vi fixade fram en trevlig poliskonstapel som kanske kunde hjälpa den stackars invandraren. Jag stod och viskade rätt högt gång på gång “Passport, passport, passport” i hopp om att polisen skulle höra och faktiskt kontrollera Louis pass (vilken att inte hade med sig). Men han gjorde det aldrig :( det hade varit så kul! Nåja det löste sig för lill Amerika-kun men han blev dock en ny nyckel, ett nytt lås och en ny cykel fattigre!
Stället som allt detta hände utanför är en schysst “Amusment space” som vi nydligen upptäckt, detta för oss vidare i the quest för svar i dagens långa blogginlägg. Nämligen saker som är lite speciella för just Japan.
Fler saker som kan kännas lite främmande är alla dessa vending machines! Man behöver aldrig leta mer än 10 sekunder efter en dricka att köpa när du känner dig lite törstig. Och eftersom det är Japan så finns det självklart lite mer udda maskiner än de med bara vatten, te, läsk, kaffe och juice i. Ett par hundra meter bort ifrån där jag bor hittade jag nydligen en “Adult DVD” vending machine, där man enkelt och smidigt kan gå och köpa sig en mysig film om man känner sig lite ensam! Denna sort av maskiner precis som de för cigaretter som det finns gott om har speciella “öppet tider” som infaller under kvällen/natten.
Självklart är det otroliga mer mängder med saker som jag bara har sett i Japan, men att ta kort och skriva om allt det skulle bli en livslånguppgift.
Något som dock har sitt ursprung i Japan men som sedan spred sig som en sjukdom på uppåttjack till resten av världen är bl.a Pokémon och Hello Kitty. För att svara på en viss personsfråga så måste jag nog halvt göra dig besviken. Tyvärr så springer det inte runt (i alla fall inte i Kyoto, men iofs säkerligen i Tokyo) stora levande Hello Kitty och Sandshrews. Dessa föremål och ikoner har blivit som mjölk är i Sverige, det finns mängder och åter mängder men inte fan är det något man lägger märke till, utan de har helt enkelt smält ihop med det Japanska way of living och är inget nytt och häfftigt längre utan en del av vardagen. Alla affärer har sin lilla diskreta pokémon hörna där man kan köpa sin dagliga dos av Snorlax godis eller ett nytt pokémon spel som man kan klara ut på vägen till jobbet liksom. Så som sagt, dessa saker är inget jag märkt av alls, utan de ligger där i hörnet hos alla och bara smälter in.
Saker som inte smälter in är Utlännignar dock, speciellt inte stora Svenska utlänningar. Vilket kan vara lite roligt ibland, de reaktioner jag fått hitills har varit högst underhållande! Små söta tanter får ofta ett enormt smile på läpparna och säger något i stil “Ooh, du var mig en stor en!” Små barn har gett mig lite blandade reaktioner, allt ifrån att tokstirra med det största lendet jag sett och totalt glömma bort att de faktiskt går mot en trotoarkant och snubbla. Bli livrädda och gömma sig i mammas famn som i sin tur ger mig ett varmt och charmigt leende. Till barn som blir exhalterade och skriker ut de få ord Engelska de kan och blir glada av vad sjutton som helst man svarar.
Lite äldre tjejer dock, i tonåren och lite uppåt, har en ganska säregen reaktion. De stannar upp och fnissar, fnissar, fnissar och åter fnissar tills de sedan går där ifrån eller faktiskt vågar säga hej eller hejdå. Killarna i samma åldrar dock är ganska prataglada och påpekar mer gärna fler än en gång att dom vill lära sig Engelska, eller till och med Svenska!
Tjejer som vuxit ur fnissstadiet har iofs en rolig reaktion dom också, de ger en “the up and down” och säger saker i stil med “Shit vad stor” när man går förbi.
Allt som allt är det hitills mycket underhållande :)
PS. Jag hälsar till Tommy.
PS2. Jag hittade inte drickorna.
PS3. Min hemadress är: #104, Robins-Kishina, 28, Higashimizuboshi-cho, Ichijo-ji, Sakyo-ku, Kyoto 606-8171, Japan. DS.
0 comments:
Post a Comment